-Hörru! Ibland undrar jag vad fan man pysslar med
egentligen.
-Jaha, vadå?
-Jo inte bara betalar man deras mat, man serverar den också. Och
snällt plockar man upp det som kommer ut i andra ändan.
Och som om inte det vore nog får man även betala för att bli av
med skiten......
”Dialogen” som syrran fick ur sig utspelade sig under
”mockning” på Teppan och efterföljande skratt fick magmusklerna att krampa.
Slit å släp. Utrustning som går sönder. Hästar som skadar
sig. Uppförsbacke. Träna analysera utveckla gå tillbaka.
Gör om, gör rätt.
Små små steg. Alltid framåt.
Att vända i mörkaste motgång.
Att se ett tomt glas som
halvfullt. Eller fullt.
Det krävs uthållighet. Stamina.
Persistent.
Det är få som klarar det på denna nivå.
Och så plötsligt infinner sig den där magiska balansen hos
hästen. En gångart man kan analysera tills helvetet fryser till is.
Spanskt, kort, samlat, sträckt, etc.. Två diagonala ben samtidigt. Hur svårt
kan det va? Tvåtakt.
Dunk dunk dunk dunk dunk dunk.
Rytmen är hypnotisk.
Vare sig du sitter bakom eller står vid banan på så är
ljudet så jäkla mäktigt. Hästen flyger fram. Man bara gapar och håren reser sig
på var enda millimeter av kroppen. Håller han?
Dunk dunk, dunk dunk, dunk dunk.
JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!
Tillbaks till gödselstacken. Slit och släp.
Sedan dimper det ner ett brev där det står att han är
utsedd till månades häst på hemmabanan.
Jag kan bara föreställa mig glädjen hos syrran och svågern Toya
och Tim och de andra i stallet som sliter med detta året runt.
Jag är så fruktansvärt jävla glad och stolt över er!!!
Om ni bara visste. Snart kommer jag ner och firar.
Och nej,
jag tänker inte mocka.
Jag tänker ligga i solstolen vid poolen med en kall ;)
