lördag 1 februari 2014

Sorg.

Det är så olika hur vi reagerar på trauman. Hur vi hanterar katastrofer. Hur vi förhåller oss till det som jagar oss varje dag. Vilken relation vi har till den drabbade. Extra starka blir känslorna när det kommer till något som så pass många har gemensamt. Nämligen dessa jäkla hundar. Det blir på något sätt annorlunda än vid mänsklig förlust. Att vi alla är en del av alla dessa uppfödare i sverige och norden. Att dela med och motgångar. Att bli så jävla osams och arg över oliktänkande runt avelsstrategier och annat (i dagsläget) trams. Att stå i en ring när det öser ner. Att vinna. Att inte vinna. Att ta en öl i solen och fantisera om den där riktigt riktigt snygga staffen.....Att vi gemensamt vigt våra liv till djur och natur. Till jakt och fiske. Till avel och genetik. Till ansvaret och förtroendet att leka gud. Men kanske allra mest, kärleken till naturen. Och så händer detta.

Mitt i allt parningsplanerande och utställningsfixande slår bomben ned. Som ett knytnävsslag från klar himmel. Rak i ansiktet. Som att bli sparkad i ansiktet av en häst. Det kan hända. Det är ingens fel. Men det händer. Som en bilolycka, metall som skär i mjuk hud. Man har inte en chans att värja sig. Man blir varm i hela kroppen. Man tänker inte. Stirrar tomt ut i luften. Smaken av järn i munnen. Man mår illa av tanken och känslan. Svårt att sätt ord på den. Va fan är det frågan om?!?!? Det får ju bara inte vara sant.... Det här är ju en av de värsta mardrömmar man som uppfödare kan råka ut för. Har själv större delen av mitt liv haft uppfödning i hus på landet. Nu menar jag förstås INTE att det aldrig händer i en lägenhet, men det är mera påtagligt i ett hus... Att komma hem till synen....Eller få samtalet från räddningstjänsten.... Min kära vän och kollega Ola miste i går i husbrand, 1 vuxen hund och 4 valpar. Valparna bara några veckor gamla. Två av hans andra vuxna hundar överlevde men ligger inlagda med kraftiga rökskador. Det här är riktigt jobbit att skriva om. Att ta in. Känns inte verkligt. Det känns så personligt. Allt känns så jävla meningslöst.

Det var ju för fan inte länge sedan du ringde mig. Jag såg ju nyss dina bilder på FB. Om hur svårt du hade att välja vilken hane som var finast i kullen. Jag såg filmen du la upp. 

Du vet var jag finns Ola. Jag är så glad att du hörde av dig. Att du inte är ensam just nu. Jag vet att hela staffesverige tänker på dig och ber för att Shiva och Hades klarar sig. Du har ett enormt stöd.
Vad du än behöver hjälp med så finns vi här för dig.

Det är inte värt ett jävla skit just nu. Men du kommer klara detta. Det kommer bli bra. 

Kram Ola.

Jag går hem genom natten över ängarna
I ljuset mellan skymning och gryning 

Hela världen står stilla och näktergalen sjunger
Långt därnere hör jag havets dyning.

 
Jag sitter stilla på altanen och ser solen gå upp
Som en brand i det gråa och vita.
Fåren går i det daggvåta gräset
Över skogen hör jag vråkarna skrika.

 
Jag har sjungit för dom ensamma
Dom tystade och skakade
Som sitter uppe och vakar om nätterna
Dom som sprang som barn över ängarna
Och som driver nu på dom ödsliga slätterna.
 

Jag har sjungit för dom som vill ut
Som vill leva, som vill älska innan dom dör
 

För labyrinternas folk som hungrar och törstar
För kvinnorna som lever utanför.


Tjugofem år på vägen, tjugofem år i studion
Tjugofem år i loger och på scener
 

Jag hör ett c-maj-ackord krascha ner i skogen
Bussarna rullar i artärer och vener
 

Nånstans längs vägen
Blev jag kvar i ett hotellrum
Och jag minns inte längre var
Så jag fortsätter åka från stad till stad
Som om jag letade efter nåt slags svar.

 
Nu jagar demonen som viker runt hörnet
Med sitt jokergäckande skratt
Du vill slippa dej själv, slippa tänka
Därför piskar du blodet till storm natt efter natt
 

Se hur morgonbrisen böljar nu
Genom gräset på denna äng.
Om det överhuvudtaget finns något svar
Så ligger det därinne i min säng.

 
En ny dag randas
Som den gjort i evig tid
En ny dag andas
Sitt ljus in i mörkret
Och allt vaknar till liv.

Inga kommentarer: